Historik

ETT SÖMMERSKEHEMS HISTORIA

”Klockan var slagen, eftermiddagen den 7 maj år 1902. I lägenheten två trappor upp i hus N:o 67 på Drottninggatan i huvudstaden befann sig tre personer. Lars Samuel Huldth, lärare i Maria Folkskola, och Johan Gustaf Wilhelm Lundgren, Amanuens i Riksarkivet, hade båda blivit anmodade att infinna på angivna adress. Nu satt de avvaktande i salongens ljust rosaklädda sittmöbel, i tålig väntan på sin värdinnas utspel. Då deras blickar möttes någonstans halwägs genom rummet var det i djupaste samförstånd. Detta var en fortsättning på något som redan ett år tidigare tagit sin början, men då mer som en idé. Nu var det meningen att allt skulle stadfastas.

Den tredje personen i rummet, den enda kvinnan, tog till orda. Hennes bestämda käklinje och beslutsamma röst lät inte misstänka att hon endast hade fira år kvar att leva. I tjugofyra långa år hade hon levt som änka, tidvis i påfrestande osämja med sina styvbarn. Men ännu fanns gott om krafter kvar att påbörja det hon föresatt sig. Då detta var avklarat skulle hon kunna dö i frid. Hon log mot sina förtrogna och började med stadig röst läsa högt ur det testamente hon de senaste åren ltit sitt hjärta diktera.

'Då jag, Maria Lindgren, är nog lycklig att hava en förmögenhet att fritt disponera önskar jag att göra detta så att ej blott min avlidne mans anhöriga bekomma vad som under förhållandena kan finnas skäligt, utan även något verkligt gagn av stadigvarande beskaffenhet må beredas behövande medmänniskor. Det är nämligen min yttersta vilja och förordnande att med iakttagande av vad har nedan skrives, den förmögenhet däri inberäknade penningar (. . .) skall användas till inköp utav ett hus i eller i närheten utav Stockholm, i vilket under benämning Maria Lindgrens Sömmerskehem, till så stort antal, som det bekvämligen kan ske, i små omständigheter varande sömmerskor eller före detta sömmerskor, vilka under någon längre tid haft detta yrke och vilka fört en aktningsvärd vandel, beredas fri möblerad bostad med eldning och lyse samt middagsmåltider, om det sig göra låter, samt sjukvård (. . .)'

Då hela texten var uppläst reste sig de båda herrarna, efterfrågade om hon författat detta dokument av fri och otvungen vilja samt under förståndets fulla bruk, vilket hon försäkrade. Därefter präntade de nogsamt sina namn på dokumentet som klargjorde Maria Sofia Lindgrens sista vilja."

Det var så det började.

Men naturligtvis hade allting tagit sin början långt tidigare. Maria Sofia Ågren föddes den 12 juli år 1828 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Pappa Gustaf var åkare och kom ursprungligen från Norra Ljungby. Mamma Maria Margareta var född i Grödinge, några mil söder om Stockholm, men sökte sig som tjugoettåring till huvudstaden. Till familjen hörde en kort tid också systern Emma Gustava, tre år yngre än Maria. Hon avled dock bara drygt ett år gammal.

Marias tillkommande, Johan Petter Lindgren föddes i juni år 1814 i Järlåsa, utanför Uppsala, som oäkta son till torpardottern Cajsa Persdotter. Johans far uppges vara son till en viss arrendator Sundin. Tjugofyra år gammal äktade Johan en Johanna Gustava Forsen, med vilken han sedermera fick fem barn.

Då Maria inledde sitt yrkesliv som jungfix, det vill säga hembiträde, var det sannolikt så att hon hamnade i tjänst hos familjen Lindgren. Det går dock idag inte att finna några skriftliga belägg för detta. Klart är att äktenskapet mellan makarna Lindgren upplöstes i oktober 1858.

När Maria och den fjorton år äldre Johan gifte sig två år senare var tre av hans barn fortfarande i livet; Marie Antoinette Julia, Frans Gustaf och Hulda Elvira Rosalia, 15, 13 respektive tio år. Då Johans namn första gången nämns i mantalsregistret arbetar han som skräddarlärling. Han blev senare gesäll och efter det även skräddarmästare. 1859 är han registrerad som minuthandlare och sedermera bruksägare. Vid sin död 1878 i Klara församling ägde han bland annat en fastighet med adress Drottninggatan 67. Totalt efterlämnade han en förmögenhet på drygt 600 000 kronor, en summa som med dagens penningvärde motsvarar cirka 28 miljoner kronor.

Maria och Johan fick inga barn tillsammans, men väl 18 år vid varandras sida. Därefter levde Maria som änka i ytterligare 28 år. Någonstans under dessa år tog hennes dröm om ett hem för behövande före detta sömmerskor form. Det finns ingen dokumentation om hur det kom sig att det var just stadens sömmerskor som kom att åtnjuta hennes välvilja. Kanske var det genom Johans arbete som skräddare hon kom i kontakt med dessa kvinnor och lärde känna det armod många av dem tvingades leva i då arbetslivet var över.

I Marias testamente fanns även en donation till stadens kuskar. Kanske hade detta att göra med att hennes pappa - genom sitt arbete som åkare - verkade som kusk i många år. Denna donation fortlevde så länge det fanns yrkeskuskar i huvudstaden och upphörde sedan.

Då Maria Lindgren avlider den 16 maj 1906,78 år gammal, framgår av hennes testamente att hon efterlämnat en del av sina tillgångar till sina båda styvdöttrar. Styvsonen Frans Gustaf får fast egendom på villkor att hans hustru Ida inte får del av denna. Det kan anas i testamentet att konflikter mellan Maria och styvbarnen förekommit under årens lopp, dock nämns ingenting närmare om vad det gäller.

En tid efter Marias död bildas Direktionen för Maria Lindgrens Sömmerskehem. Denna har till uppgift att verkställa Marias sista vilja.

I ett sammanträde med direktionen den 10 september 19 14 (närvarande Herrar Ofverståthållare J.O.Ramstedt, ingeniör O Hirsch, fru H Rundquist, hoffröken M.L. af Segerström och advokat H. Lettström) beslöts att i avvaktan på lämpligt tillfälle till inköp av fastighet genast börja hyra ett hus för att kunna påbörja verksamheten. I en nybyggnation vid Vanadisvägen finner man för ändamålet "särdeles lämpliga" rum.

På detta sätt skulle man inte behöva skjuta upp starten av verksamheten längre. Dessutom raknade man med att få behövlig erfarenhet under dessa forsöksår. För en summa av 5 600 kr per år hyrdes 13 bostadsrum och 3 dagrum med plats for 24 pensionärer och en föreståndarinna. Därefter beslutades att en annons om hemmet skulle författas och att ansökningarna skulle vara inne senast den 15 oktober samma år. Annonsen infördes vid flera tillfallen i Stockholmstidningen, Socialdemokraten, Dagen och Aftontidningen. Och svaren lät inte vänta på sig.

Den allra första att figurera i rullorna är en fröken Matilda Charlotta Lidberg, vars ansökan inkommer i oktober år 1914. Hon har nogsamt ifyllt det långa frågeformulär i vilket det - bland mycket annat - framgår att fröken Lidberg är född år 1856, har varit sömmerska sedan "sitt femtonde år", att hon sytt i ateljé och i familjer och att hon sytt klänningar men inte varit modist. Samt att hon saknar kapital, pension och livränta. Till hennes ansökan bifogas ett stort antal betyg med utmärkta vitsord samt de varmaste rekommendationer. Det kanske mest betydelsefulla är skrivet av oldfrun på Gripsholms slott, Julia Kiellman Göranson. Till ansökan bifogas dessutom biide prästbetyg och friskintyg. Två månader senare kunde Matilda Charlotta Lidberg flytta in i ett av rummen på Vanadisvägen och i böckerna framgår att hon kvarstod under sömmerskehemmets beskydd fram till sin död tjugosju år senare.

Det första året kunde tjugotvå kvinnor åtnjuta tryggat uppehälle. Bostaden, inklusive kokgas och elektriskt ljus, bekostades av Sömmerskehemmet. Maten fick däremot de boende betala själva, 40 öre för två portioner. Undantagna var de sjuka och fattiga som också erhöll maten utan kostnad.

Atmosfären i huset synes ha varit kamratlig och god och ordningen exemplarisk. Det fanns en omfattande lista med ordningsregler, där paragraf åtta särskilt betonade att; "Pensionärer boende på hemmet ovillkorligen bör visa vänlighet och tillmötesgående mot varandra."

Och man höll hårt på sina husregler. Det visar en händelse som inträffar i augusti 1922. Efter att först ha erhållit en varning får en av de inneboende damerna beskedet att eftersom hon ånyo gjort sig skyldig till "förargelseväckande ordbyte med kamrat" har beslut tagits om att hon "ej äger lynne som ägnar sig för samlifiet inom hemmet". Kort senare lämnar hon Maria Lindgrens Sömmerskehem.

År 1931 flyttar verksamheten för första gången in i en egen, av Hyresgästernas förening inköpt bostadslägenhet vid Rålambsgatan 46 i Stockholm. Där kunde plats erbjudas arton pensionärer i fira dubbel- och tio enkelrum.

Under de närmaste åren börjar det dock tryta i stiftelsens kassa. Anledningen är att avkastningen fiån stiftelsens fonder inte förslagit till utgifterna och att man därför varit tvungen att tära på kapitalet. I en skrivelse till Fattigvårdsnämnden i april 1934 anser sig stiftelsens representant nödgad att hemställa om ett årligt bidrag för att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt. Antalet pensionärer boende i hemmets lokaler är då nere i femton. Tre veckor senare anländer Fattigvårdsnämndens beslut; Avslag. Dock framhålls möjligheten att fira av sömmerskehemmets pensionärer möjligen skulle kunna få individuellt fattigvårdsunderstöd från Stockholms stad. Det framhålls noga att detta eventuella understöd inte skulle lämnas ut under benämningen fattigvård utan såsom så kallat "kommunalt pensionstillskott". En av pensionärerna beviljas senare detta, vilket gör att tjugofem kronor per månad kommer stiftelsen till godo.

Redan i början av sömmerskehemmets historia var direktionen angelägen om att då och då sätta guldkant på tillvaron för de boende, vilket tydligt framgår av anteckningarna i de gamla notarieböckerna. Varje decembermånad avsattes en julpeng att användas till en särskild festmåltid. Runt midsommartid gick det till på samma sätt. Vid vissa, mer sällsynta, tillfallen förekom även underhållning. Då en ny föreståndare skulle installeras i början av 1930-talet, skickades en förfrågan till friherrinnan von Vegesack i Örnsköldsvik, om denna kunde komma och sjunga "vid ett samkväm för gamla sömmerskor".

Dock påpekas i brevet att endast orgel finnes att tillgå men att stycket i fråga gärna skulle tänkas vara Beethovens lovsång. Gamla fotoalbum vittnar också om en trivsam gemenskap runt kakbak och kaffekalas.

En tradition som startade tidigt och som lever an idag ar det gemensamma "Mariafikat" på Mariadagen, den 28 februari. Då samlas de boende i salongen för att betrakta det magnifika porträttet av sin välgörarinna som hänger på kortväggens hedersplats. I notarieboken för år 1929 står att porträttet inhandlades den 13 juni till en kostnad av åttiofem kronor.

Idag, hundra år efter Maria Lindgrens bortgång, bor sex före detta sömmerskor i var sin lägenhet inom stiftelsen. Det är endast några år sedan man började ta ut en subventionerad hyra av sina gäster. En föreståndare finns i huset till förmån for de boende men den gemensamma mathållningen ar avskaffad. Ett kösystem råder där varje sökande prövas individuellt och fortfarande är förutsättningarna desamma för att man ska komma i fråga som hyresgäst; Att man är ensamstående och behövande samt har varit yrkesverksam som sömmerska.

Sedan ett antal år tillbaka ar gemenskapsutrymmena i huset uthyrda till Sankt Görans församling, vars aktiviteter - såsom studiecirklar, soppluncher och kvällssammankomster - givetvis står öppna för de boende. Övrigt umgänge mellan de boende inom sömmerskehemmets hägn ar upp till var och en. Dock samlas man fortfarande alltid vid husets högtider för att minnas Maria Sofia
Lindgren, som idag ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna, strax norr om Stockholm.

Text: Camilla Borgström, Jacambo AB

© Copyright Sömmerskehemmet